Är numera mobillös fram tills nån gång under nästa vecka då jag förhoppningsvis får min nya. Tills dess kommer jag känna mig både handikappad och som den mest ensammaste personen i världen. Tanken på att alla kontakter som jag tappat också, den tanken ger mig kalla kårar. Start all over igen då.
Lycka är
1. När man gruvsamt går in i en klädbutik och tänker att nej, jag kommer få gå naken på lördag, kommer inte hitta några kläder alls. Så hejar sötaste butiksbiträdet och tar fram linne + shorts som hon säger skulle passa mig perfekt. Så ba tja, lördagsoutfiten fixad och kommer bli så jävla passande till min marinblåa långa klänning.
2. När man tänker att nu borde jag haft de där skorna som jag förgäves letat i min storlek, så går man mest för önsketänkandets skull in i skobutiken och så står de där – i storlek 35!!
3. När man känner sig lite illa tillmods för att man inte ens kommer ha råd att leva på vatten och bröd veckan ut om de underbara skorna blir mina nu. Men så säger affärsbiträdet att de kan hålla det sista paret till fredag för att jag var så fin i dom och att om någon ska ha dom, så ska det vara jag.
4. Att känna att man gjort en bra skodeal och drar på Ica för att handla lite extra god middag bara för att man kan.
LYCKAA
Det värsta och det absolut bästa med dig är att du alltid kommer vara du. Och oavsett vad så kommer jag alltid undra var vi egentligen tog vägen och varför jag gång på gång lyckas bli knäsvag i din närhet. Jag borde veta så mycket bättre.
Två av fyra rätt misslyckade kort som togs under Marias födelsedagsfest. Men kul hade vi!
03.37. Diskar, packar, slår in presenter, äter äpple, lyssnar på röyksopp och förbereder mig mentalt inför en löprunda 05.30 för att sedan dra vidare till jobbet. Och efter jobbet hoppar jag på första bästa buss. Ska även avverka en liten tågresa, något som jag inte gjort sedan jag åkte till Hamburg. Trevlig helg på er också!
Idag fyller en av mina äldsta och bästa vänner år. Sabina. Jag lärde känna henne någon gång under dagistiden och har sedan dess skrapat ihop minnen med henne som är oslagbara, både till antalet och vad gäller tyngden av riktig vänskap. Och kanske var vi som tajtast där någonstans mellan lågstadiet och högstadiet, men en sak som genom åren alltid alltid alltid varit så otroligt självklar är hur himla viktig Sabina är för mig.
För visst har det slutat med att vi gjort helt olika saker, släppt högstadiet och vuxit upp. Fått skilda intressen och blivit till personer med lite större perspektiv och bättre sinnelag. Vi är inte längre som vi en gång minns varandra, sittandes högst upp på brandtrappen, drickandes cola light med tillhörande raptävlingar. Men i takt med att vi båda blivit äldre, har vi i mångt och mycket också blivit alltmer lika varandra, fast på olika håll.
100 mil skiljer oss ifrån varandra och vi ses alldeles för sällan, men ofta tänker jag ändå på den där uppriktigheten hon och jag delar. Att få vara sig själv så totalt. Jag tror alltid den har funnits där för att växa sig starkare med tiden, den där känslan.
Jag borde varit i Göteborg och firat, jag saknar mig sönder och samman efter henne. Grattis vännen!
du vet, jag glömde dig precis.
this too shall pass
Släppte ut min totala ilska vad gäller dagens otrevliga/oförskämda kund och drog ut på intervallträning i vinterkylan som blev nära på 13 km långt. Äter nu grape och känner fortfarande frustrationen i kroppen. Ska skölja bort det med ett glas vatten, en långpromenad och en spännande dokumentär om björnar. Det var väl ungefär min måndag det.
Och om jag skriver en sång,
om hur jag kan förstå,
men att jag saknar dig här ändå,
hör du av dig då