Har inte längre någon ro i kroppen och jag har inte sovit en hel natt utan att vakna på jag vet inte hur länge. Kanske är det att det börjar gå mot sommar och ljus, kanske är det något annat. I varje fall har jag spenderat kvällen över en fika på Waynes med några vänner, sedan blev det häng vid hamnen framåt midnatt. Nu sitter jag hemma och funderar på att ta en sväng i mörkret för mig själv och rensa huvudet på tankar. Det är någonting med kvällspromenader.
Att fråga dig om du sovit gott känns så slentrianmässigt och fel, trots att jag verkligen undrar. Så jag flyttar istället närmare och bara tittar. Ju längre ifrån dig jag är känslomässigt, desto närmare får min kropp vara. Ett obegripligt lugn, men samtidigt en sådan ohanterlig storm. En del av mig hoppas på en undergång, det är jobbigt att tycka om. Jag tänker på, längtar efter. Men det är ansträngande att göra ansträngningar. Och det är skrämmande att vilja. Vill inte förlita mig, bli beroende, fastna och ta för givet. Det är smidigare att låta dekadensen ta en, men olidligt att leva med allt självhat som följer. Vi vet båda två att gränsen går där någonstans mellan lakanen, så jag väljer att flytta lite närmare och hålla tyst – allt för att förneka att jag, den där lilla stunden, var naiv nog att tro att det skulle kunna vara enkelt. Vi nöjer oss med att stå och hångla på startlinjen. Utan mål i sikte. http://open.spotify.com/track/189gb58kHUdS5MdLBcz18f
Ni som varit trogna besökare från start vet mycket väl att när jag väl börjat med mina matbilder finns ingen återvändo. Jaja, idag har jag ätit haremsgryta och vilar nu middag innan det är dax för en springtur i det fina vädret! http://open.spotify.com/track/044IdzTI4JvqOD516vVtui
Lyckan när man en tisdagskväll hittar lite nytt från Gramatik. http://open.spotify.com/album/72MqMgG0fyqytSxRMig5ik
Sommar och cykelturer skulle inte vara helt fel.