Idag fyller en av mina äldsta och bästa vänner år. Sabina. Jag lärde känna henne någon gång under dagistiden och har sedan dess skrapat ihop minnen med henne som är oslagbara, både till antalet och vad gäller tyngden av riktig vänskap. Och kanske var vi som tajtast där någonstans mellan lågstadiet och högstadiet, men en sak som genom åren alltid alltid alltid varit så otroligt självklar är hur himla viktig Sabina är för mig.

För visst har det slutat med att vi gjort helt olika saker, släppt högstadiet och vuxit upp. Fått skilda intressen och blivit till personer med lite större perspektiv och bättre sinnelag. Vi är inte längre som vi en gång minns varandra, sittandes högst upp på brandtrappen, drickandes cola light med tillhörande raptävlingar. Men i takt med att vi båda blivit äldre, har vi i mångt och mycket också blivit alltmer lika varandra, fast på olika håll.

100 mil skiljer oss ifrån varandra och vi ses alldeles för sällan, men ofta tänker jag ändå på den där uppriktigheten hon och jag delar. Att få vara sig själv så totalt. Jag tror alltid den har funnits där för att växa sig starkare med tiden, den där känslan.

Jag borde varit i Göteborg och firat, jag saknar mig sönder och samman efter henne. Grattis vännen!